När orden inte finns

 

Den här morgonen testade jag på att köra en timme här istället för på crosstrainern. Det är så tråkigt att stå här men jag tänker att det är rehab för ryggen. Jag får ju göra det jag kan. Och det gick väldigt bra att köra stegmaskinen även ett längre pass. Jag kände inget i ryggen. Däremot så klarar jag inte av cykel och roddmaskinen förutom kortare stunder. 

De håller som sagt på att renoverar här så fick göra mina stretchövningar nere i benrummet den här gången. Kändes lockande att hugga tag i skivstången men jag lät bli. 

Annars så spenderade jag i stort sätt hela dagen här. Japp, katten höll mig sällskap större delen av tiden. Våran kära katt som jag inte vet vad vi ska göra med. Han är ju inte som han ska det har jag ju nämnt tidigare. Han fyller alltså 15 år i april så han är ingen ungdom längre. Men detta jamande och skrikande håller på att ta kol på mig. Varje jäkla natt så sitter han och jamar. Hjälper inte vad vi än gör så jamar han. Han har börjat även på dagarna och gå omkring och jama. Ger honom mat, fyller på med färskt  vatten och släpper ut honom, tar upp honom i famnen men han jamar och jamar. Han verkar absolut inte ha ont, han äter och dricker och är fin i pälsen. Så han ser inte sjuk ut och han verkar inte dålig på något sätt förutom han ständiga jamande, vad ska man göra? 

På nätterna tänker jag att imorgon är dagen jag ringer veterinären för avlivning, men sen så är han ju så mysig och fin så jag får bara ångest över hur vi ska göra. Får kanske ringa och rådfråga veterinären om det. 

Tog ett avbrott från datorn och rastade både mig och hunden med en promenad i ett inte allt för härligt väder. Det snöade/regnade på tvären. Underbar vinter vi har!

Ebbe var nöjd ändå han skiter i vädret men älskar sina pinnar. 

Dagens lunch blev rester form av stekt falukorv, potatis och stuvad spenat. Så jäkla gott! Är inget fan av falukorv egentligen med den här rätten gillar jag. 

Ja, sen fortsatte pluggandet. Hade massa att göra så det var inte svårt att få tiden att gå.

När jag äntligen stängde ner datorn så tog jag tag i och städade våra badrum som var i behov av att städas om jag säger så. 

Leah ska ju ta AM-kort och det tog jag också tag i. Känns som igår jag satt och gjorde det här med Hugo men det är ju drygt ett och ett halvt år sedan. 

Alltså jag anser mig vara en normalfungerade människa men jag får sån panik när relativt enkla saker blir krångliga och omständliga. Fyra saker hade jag som skulle göras med det här AM-kortet och allt krånglade.

Skulle skaffa körkortstillstånd på trafikverket och det krånglade, skulle boka tid för synundersökning och det krånglade, skulle boka in tid på trafikskolan och det krånglade och sist men inte minst skulle jag ta ut pengar att betala kursen för via ett sparfondkonto och det KRÅNLGADE! 

Som sagt jag har ingen funktionsvariation, jag är inte gammal, jag kan språket och ändå blir jag galen av att hålla på med sånt här. Tycker så synd om dem som verkligen har svårigheter av olika slag men som ändå ska klara av såna här så kallade vanliga enkla saker. För saker är inte enkelt att klara av idag. Digitalisering ska underlätta men det gör det ju faktiskt sällan. Tänk bara på den tiden när man kunde ringa och få prata med en riktigt person. Det var tider det. 

Direkt efter att jag suttit och svurit över det här skjutsade jag in Hugo till tåget och gick promenad med Ebbe. Lyssnade då på nyhetsrapporteringarna om det tragiska som hänt i Örebro tidigare på dagen. Jag hade en dag då jag lagt ifrån mig telefonen så jag hade missat mycket av rapporteringen men gick där och lyssnade på allt det hemska. Fy fan, jag blir så ledsen och jag blir så arg. Finner på riktigt inga ord💓

//Sofie