När det går mer neråt än uppåt

Den här torsdagen ägnades åt live föreläsning vid datorn samt massa tid åt att skriva på den där inlämningen. Fick lite panik efter avstämning i basgruppen om hur de andra tänkt och gjort så jag raderade hela skiten och började om... Perfekt! 

Känns väl ändå bra att jag inte lämnade in skiten och sen upptäcka att jag tänkt helt fel. Så bara till och göra om förhoppningsvis göra rätt den här gången. 

Tog sen med Ebbe ut på en förmiddagspromenad i det FINA vädret! 

Den klarblåa himlen har varit saknad. 

Sen blev det arbete framför datorn. Kändes lite halvtrist att sitta inne och behöva se ut på det fina vädret.

På eftermiddagen sen skulle jag hämta Leah så passade på att gå en promenad med Ebbe innan för att få suga i mig lite sol och ladda med mer energi inför ytterligare ett pass framför datorn. 

Fick för mig att stretcha också. Har ju inte tränat på flera dagar och därmed inte stretchat något dessa dagar då jag helt glömt bort det. Jag är en sån vanemänniska. Stretcha gör jag i samband med träningen och nu när jag inte tränat så då har den där stretchningen inte blivit av alls. 

Om det gick bra att stretcha? Nej det gick skit. När jag skulle resa mig från golvet drog jag till ryggen och fick skitont. Alltså jag orkar inte... Fast min sjukdomar och krämpor är verkligen det lilla med tanke på att vi bara den senaste veckan fått så mycket värre sjukdomsbesked när det gäller nära anhöriga. Har inte nämnt så mycket om det här men igår ägnade Pontus eftermiddagen åt att besöka sin pappa på sjukhuset i Eksjö då han blivit dålig. 

Haft en sån period när det senaste tiden varit motigt både när det gäller större och mindre saker. Känts lite som man har ett mörkt moln över sig som aldrig vill blåsa bort. Livet det går upp och det går ner och just nu känner jag att det gärna får vända och gå lite uppåt igen. 

//Sofie