Förlossningsberättelse, (bättre sent än aldrig haha)

Den 30 Juli 2008 så hade min lilla bebis fortfarande inte tittat ut. Den 27:de var det beräknade datumet så de senate dagarna hade känts liite sega om jag säger så. Det var en varm dag! Jennie och Erik var nere från Falun för att de varit på bröllop några dagar tidigare så de kom förbi en sväng och hälsade på. Jag vet att Jennie och jag pratade massa om att när de skulle ner på bröllop så var ju bara bebisen tvungen att ha kommit ut så hon kunde få träffa den också! Annars skulle det säkert gå flera veckor/månader innan nästa gång vi skulle ses. Men som jag trott hela tiden så skulle de nog få åka hem utan att ha träffat lille Hugobus. Jag vet att vi satt och fikade och Pontus var hemma på lunchen så han fick träffa Jennie och Erik också. Sen rätt som det var vid tvåtiden på eftermiddagen så upptäckte jag att det hade kommit blod i trosorna. Jag ringde då mamma som sa att jag skulle ringa in till BB och höra med dem. Jag fick då till svars av en barnmorska att det bara var normalt och att jag inte skulle stressa upp mig för det kunde ta flera dagar innan förlossningen skulle sätta igång, så blödningen var inget tecken på att den skulle starta nu.. Jaha tänkte jag, då är det väl inget då.



Men jag fick som småvärkar och de blev starkare och starkare ju mer tiden gick. Det tryckte på också så jag gick på toa hela tiden för jag trodde jag behövde bajsa varje gång haha. Jag hade varit jättehård i magen de senaste dagarna så jag var lite förvirrade där mitt i allt, jag hade ju ingen aning om hur värkar skulle kännas. Jag vet att när Jennie och Erik åkte så låg jag ner på sängen för jag hade så ont, trodde det skulle gå över om jag fick sova lite. Jag hade ju i bakhuvudet hela tiden att det skulle ju ta flera dagar till innan det var dags för förlossning för det var ju det barnmorskan hade sagt när jag ringde in. Jag försökte äta lite också och det var ju ett STORT misstag! Vet att jag läst i en tiding att det var såå bra att äta ordentlig innan värkarna satte igång på allvar så man skulle orka hela förlossnigen. Ähh jag spydde, och spydde och spydde lite till. På väg in till BB så fick Pontus stanna bilen flera gånger så jag kunde kräkas...Innan vi åkte iväg så hade Pontus pratat med dem på BB och de tyckte jag skulle ta en varm dusch för att se om det hjälpte men det gjorde det ju inte kan jag säga så då tyckte de att vi kunde ta och komma in. Herregud bilresan var det värsta jag varit med om i hela mitt liv tror jag!! Dels spydde jag ju hela tiden och jag kunde verkligen inte hitta något bra sätt att sitta på, det slutade med att jag satt i baksättet hängandes över sättet och bara kramade dynan varje gång jag fick en värk. Sen skällde jag konstant på Pontus också för att han körde för fort och för att vi aldrig kom fram någon gång haha.



På BB skrevs vi in vid klockan 19.00 och då fick jag ett rum och några snygga kläder som jag bytte om till. Sen undersökte de mig och det visade sig att jag var öppen hela 5 cm. Jag spydde fortfarande heöa tiden och det blev inte bättre av lustgasen som jag till en början avskydde tills jag kom på tekniken haha. Dropp fick de inte sätta på mig då jag skrek att jag var nålrädd hela tiden så jag fick där med ingen annan beövning en lustgasen, som ju värkade mindre och mindre ju starkare värkarna blev. Jag fick prova på att ta ett bad och det gjorde verkligen under!! Jag ville först inte men efter ett tag så lyckades de övertala mig och det var bra! Pontus fick stå och spola jättevarmt vatten på mig och det var såå skönt kommer jag ihåg. Ja och det är typ det som jag kommer ihåg..Jag skrek tydligen i slutet att så här ont ska det omöjligt göra och att de skulle snitta/söva mig. De tog till och med ner en läkare som skulle tala mig till rätta och sa att allt såg såå bra ut men det kommer jag inte alls ihåg. Det jag också kommer ihåg är att en sköterska sa något i stil med: När krystvärkarna kommer igång så tycker de flesta att det är den "lätta" biten så detta är det jobbigaste du går igenom nu. Då längtade jag helt plötsligt tills att krystvärkarna skulle sätta igång men det ångrade jag mig rätt snart. Krystvärkarna är nog det värsta jag upplevt i hela mitt liv, vilken smärta!!! Den går verkligen inte att beskriva, så jävla ont! Jag fick krysta i en halvtimme innan min prins äntligen var ute, klockan 00.06 4165 gram tung och 51 cm lång!! När han var ute så frågade jag vad det vart för något men de svarade inte, då frågade jag igen och de bara: Men du får vänta lite så ska vi bara klippa navelsträngen..Ehh så gör de minsann inte i de filmer som jag har sett! Då utbrister de bara: Åhh det är en flicka grattis!! Men inte här inte.. När de sa att det vara en pojke så började jag skratta, alla, och då menar jag alla, hade trott att det skulle bli en pojke. Jag slapp sy något, eller barnmorskan sydde ett stygn men det var mest för säkerhetsskull sa hon. Men usch så ont man hade efteråt, den smärtan är det väldigt få som pratar om. Dagen efter så kom iallafall Jennie och Erik förbi så de fick se Hugo innan de for upp till Falun igen. Inga andra än föräldrar och syskon fick ju vara inne på avdelningen så vi fick visa upp honom lite snyggt i fönstret för dem:) Rätt så roligt att han föddes när de var nere och precis innan de skulle åka hem igen haha.



Sen skulle jag kunna skriva hur mycket mer som helst om tiden efter på BB för det var bara kaos och vi fick ingen vidare hjälp av någon, alla sa olika saker till en hela tiden.. Hugo föddes natten till torsdagen och vi fick åka hem på fredagen (vi ville verkligen hem för på BB fick man ju ingen hjälp...) men fick åka in igen på lördagen då Hugo inte ätit något på hela natten! Hugo ville ju aldrig ta bröstet rikigt och fick då ingen mat i sig. Det var aldrig någon som sa till oss att vi kunde köpa ersättning till honom istället utan det de sa till oss var att om vi bara var tillräckligt envisa så skulle han ta bröstet tillslut. (Ja tjena det är en Hugo Gustafsson vi talar om och han är rätt så envis han också om jag säger så... )Pontus ringde då in till dem på natten och sa att Hugo inget ätit på hur många timmar som helst (Gud vad vi kämpade med att få honom att börja amma) men fick då till svars att vi skulle vänta och om han inte fått i sig någon mat så skulle vi höra av oss på morgonen. Vår 2 dygn gamla bebis hade alltså inte fått mat i sig på över 9 timmar och de tyckte att vi skulle avvakta..Och det var bara början på en massa mer som jag inte orkar skriva här om, det skulle bli alldelse förmycket och ett väldigt argt inlägg känner jag haha. Så här i efterhand inser jag verkligen hur dåligt behandlade vi blev, nästa barn ska jag inte födda i Eksjö det är iallafall säkert.



Men tänk ändå! En förlossning är verkligen något du aldrig kommer glömma! Samtidigt som det är det mest smärtsamma du kan uppleva så är det den bästa dagen i ditt liv! Jag är väldigt glad att jag fått uppleva det, det är ju faktiskt inte alla som får det. En förlossning är ju det mest "kvinnliga" du kan göra i livet:) Sen är det ju inte alla som får en så söt, fin, vacker, go, strålande, gullig son som jag har fått för han är världens finaste, så är det bara<3

Hugo, inte ens ett dygn gammal, träffar mormor och morfar för första gången.