Vi sitter och fikar på praktiken och då händer följande mellan mig och brukare (en urskön kille med down syndrom)
Killen: Men Sofie dricker inte du kaffe?
Jag: Nae jag gör ju inte det jag får nöja mig med ett glas vatten..
Killen: Men vi har ju saft! Jag kan hämta till dig!
Jag: Men jag dricker inte saft..Jag försöker ju gå ner mina mammakilon.
Killen. Nej det tycker jag inte du ska göra!
Jag: Haha nehe varför inte det?
Killen: Nej det får du inte göra för då har jag ju inte lika mycket Sofie att tycka om!
Jag: Men jag blir nog en gladare Sofie om jag går ner mina kilon:)
Varpå killen går fram och börjar kittla mig.
Killen: Vad gör du nu Sofie?
Jag: (kan knappt prata men får i alla fall fram) skrattar men nu får du sluta!
Killen: Ja där ser du! Du kan ju vara glad utan att bli mindre och vi får ha kvar lika mycket Sofie att tycka om!:)
Vad lär vi oss av detta? Alla mår vi bra av komplimanger:) Varför är vi så dåliga på att ge varandra det för? Jag ska försöka bättra mig! Jag ska lära mig av dem bästa och jag har ju en sån himla tur att jag kommer få umgås med dessa människor nu i ett par veckor framöver:)
//Sofie
1 kommentar:
Nae vilken skön kille! Där ser du Sofie du är bra och fin precis som du är! Håller med om att vi borde ge varandra mer komplimanger i vårt sammhälle, vi är tyvärr duktigare på att trycka ner folk än höja, sorgligt. Fick en kram i kön på hemköp en dag (en kille med dawnsyndrom) kände honom inte men han hade sån glädje i ögonen när han såg mig och han gjorde min kväll, var chokad resten av kvällen över att fått en kram av en främande, nykter kille. Vi borde som sagt lära av dom, dom som vågar!
Skicka en kommentar