Vi har ett problem. Leah har ju aldrig varit känd för att tycka om att åka bil, vare sig som bebis eller när hon varit större. Nu kom jag på att hon har ju aldrig varit förtjust i att åka vagn heller, kanske någon koppling?
Sen i somras(?) ungefär så har det varit rent bedrövligt att åka bil med vår kära dotter. När vintern kom blev det snäppet värre. Hon hatar att sitta i sin stol. Den är trång säger hon, det gör ont, det sitter åt bla bla bla. Eller förlåt etc. etc. ect:)
Hon blir så arg att hon tränger sig ur bilbältet. Jag vet inte hur många gånger vi stannat och fått spänna fast henne på nytt eller upptäckt först när vi ska ta ur henne ur bilen att hennes armar är urträngda (det är inget ord jag vet!) ur bältet. Och ja det kvittar hur hårt vi drar åt är hon bara tillräckligt arg så tar hon sig loss.
Det tar alltid 10 minuter innan vi får henne på plats i bilen. Vi åker ju bil ett antal gånger dagligen så det börjar ta på krafterna nu att alltid ha bråk om detta bilåkande.
Vi funderar faktiskt på att prova och vända henne. Att hon får sitta framåt. Om hon blir mer nöjd då. Hellre framåt och fastspänd än bakåtvänd och hon bara tar sig ur bilbältet? Eller?
Hugo var ju närmare 3½ när han fick börja sitta framåt. Längre än så gick ju inte. Han fick ju inte plats! Men Leah har ju inte fyllt 3 år än ens så det känns lite tidigt kan jag tycka.. För de sitter ju säkrare ju längre tid de sitter bakåt. Men å andra sidan överlevde ju rätt stor del av befolkningen som åkte bil som barn och är födda innan 2000talet när dessa rekommendationer kom:) Gahh vet inte hur vi ska göra. Tips?
//Sofie
Sen i somras(?) ungefär så har det varit rent bedrövligt att åka bil med vår kära dotter. När vintern kom blev det snäppet värre. Hon hatar att sitta i sin stol. Den är trång säger hon, det gör ont, det sitter åt bla bla bla. Eller förlåt etc. etc. ect:)
Hon blir så arg att hon tränger sig ur bilbältet. Jag vet inte hur många gånger vi stannat och fått spänna fast henne på nytt eller upptäckt först när vi ska ta ur henne ur bilen att hennes armar är urträngda (det är inget ord jag vet!) ur bältet. Och ja det kvittar hur hårt vi drar åt är hon bara tillräckligt arg så tar hon sig loss.
Det tar alltid 10 minuter innan vi får henne på plats i bilen. Vi åker ju bil ett antal gånger dagligen så det börjar ta på krafterna nu att alltid ha bråk om detta bilåkande.
Vi funderar faktiskt på att prova och vända henne. Att hon får sitta framåt. Om hon blir mer nöjd då. Hellre framåt och fastspänd än bakåtvänd och hon bara tar sig ur bilbältet? Eller?
Hugo var ju närmare 3½ när han fick börja sitta framåt. Längre än så gick ju inte. Han fick ju inte plats! Men Leah har ju inte fyllt 3 år än ens så det känns lite tidigt kan jag tycka.. För de sitter ju säkrare ju längre tid de sitter bakåt. Men å andra sidan överlevde ju rätt stor del av befolkningen som åkte bil som barn och är födda innan 2000talet när dessa rekommendationer kom:) Gahh vet inte hur vi ska göra. Tips?
 |
| Hugo i sin dåvarande bilbarnstol. Påväg hem från Falun. Kortet är taget precis efter avfärd. Sen skrek Hugo hela vägen hem. Minnen:) |
//Sofie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar