För nästan exakt ett år sedan så var Sandra och jag ute och sprang för första gången sen Leah kom. Tror hon var nästan exakt 5 veckor gammal då. Sandra skulle ju springa tjejlidingö och drog med mig på den idéen. Vi åkte upp till spåret och skulle prova och se hur mycket jag orkade med (det var ju som sagt inte många veckor sen jag krystade ut en unge..). Det gick. Jag tog mig runt hela rundan på 4.5 kilometer. Det gick inte fort, åhh nej men jag tog mig springandes runt. Om än jag kände mig helt död i mål:)
Under den rundan var det x antal personer som sprang om oss. Jag vet jag och Sandra skojade om att jag skulle trycka upp en tröja med typ texten: "Jag fick faktiskt barn nyligen det är därför tempot inte är lika högt som ditt!".
Och så idag bestämde jag mig för att springa samma runda, eller jag la till extra svängen så det blev 5 kilometer exakt. Och vet ni vad? Den här gången var det jag som sprang om! Inte en, inte två, inte tre ja jag tappade faktiskt räkningen på hur många (okej där ljög jag 7 var det:) det var. Jag höll ett högt tempo och ändå var jag inte död i mål! Jag hade kunnat springa en runda till!! Det är sånt som peppar mig. Jag är inte längre personen som blir omsprungen, jag är den som springer om. Det gillar jag starkt!
Annars är jag helt död i kroppen då jag klippt hela gräsmattan också ikväll. Vem vet jag kanske får träningsvärk imorgon. Det vore en härlig känsla, nästan lika härlig som att springa om någon:)
//Sofie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar