Kände jag mig som idag. Usch jag har upplevt det värsta skräcken i mitt liv. Skulle ta en promenad i förmiddags och skulle då lägga ner Leah i vagnen som stod på altanen. Men alla filtar och allt låg huller om buller så jag tänkte bädda fint i vagnen innan jag kunde lägga ner henne. Tog då en filt och la på bordet som jag sen la Leah på. Jag stod precis brevid och höll handen över hennes magen och tyckte jag lagt in henne en bra bit på bordet men tydligen inte... Rätt som det är gungar Leah till och ramlar. Som tur var reagerade jag snabbt men inte tillräckligt då hon hann träffa det stenhårda golvet. Min lilla lilla lilla tjej. Jag fick en sådan chock jag tog upp henne och höll henne tätt intill mig. Kollade och japp hon hade skrapsår längst ena sidan av anisktet. Jag fick panik och stortjöt samtidigt som jag försökte trösta Leah som skrek ett sådant skrik jag aldrig hört tidigare. Tänkte att nu dör hon. Sen hörde jag ju skriket och tänkte att nu har jag gjort min lilla lilla flicka handikapp för livet... Sen tänkte jag ett tusen tankar till bara under den korta korta biten bort till telefonen. Ringde Pontus och stortjöt och var uppjagad. Han uppfattade knappt vad jag sa men Pontus hoppade in i bilen och kom som en räddande ängel hem. Han ringde barnakuten och hörde med dem vad vi skulle göra. (Jag hade inte kunnat ringa jag var i ett tillsånd där jag bara tjöt och var rädd...Vågade knappt titta på Leah för jag var så rädd att hela hon var skadad och blodig). Men Leah var (efter att hon lugnat ner sig) som sitt vanliga jag igen. Hon tittade på oss, åt bra och kunde röra sig som vanligt. Ingen bula hade hon heller fått i huvudet. Skulle det dyka upp någon är vi tvunga att komma in direkt så de får undersöka henne. Eller om vi upptäcker något annat avvikande beteende hos henne.
Min lilla lilla tjej mamma älskar dig så mycket! Var så rädd så jag vet inte vad. Känslan av att du kunde blivit skadad gjorde mig så rädd så det finns inte.
Jag skulle offra mig själv hundra gånger om för mina barn. Och idag var det som den känslan blev mycket starkare. Usch. En bagatell kanske många tänker då hon inte skadade sig (vad vi vet nu...) men jag har fortfarande den där bilden när hon ramlar framför ögonen. En förälders värsta mardröm.
Leah min fina Leah<3 
2 kommentarer:
Du är då inte någon världelös mamma! den tanken får du inte tänka! Du är toppen! och en av världens bästa! Tur att det gick bra! kramar!
Usch, förstår att du blev rädd! Jag blev rädd bara jag läste detta. Skönt att lillskruttan verkar vara okej :)
Och nej, du är INTE världens sämsta mamma!
Skicka en kommentar