30 januari 2013

Barnen små

Alltså först måste jag bara börja med å berömma Leah! Jo för har man ätit den där vidriga penicillinen mot öroninflammationen.flera gånger om dagen i nästan en vecka utan att gnälla då är man värd beröm. Inte ens jag hade fått i mig det utan gnäll. Visst lite anti har hon varit ibland men då har det räckt med att hon själv fått hålla i medicinen och sitta och dricka det i sin egen takt

Mitt andra barn, Hugo, är ju inte normal. Helt ärligt nog för han är morgonpigg men den här veckan har varit något extremt. Vi har ingen aning om hur tidigt han har gått upp. Pontus klocka har ringt mellan 05-05.30 och varje dag har Hugo suttit färdig påklädd och överglad i soffan när han kommit ner. "Heja Pappa! Nu är det morgon!!!!" Skitglad. Så glad så man nästan blir irriterad på honom, i alla fall med mitt morgonhumör. Han har till och med börjat försöka göra i ordning frukost till sig.

Han måste ju gå upp aptidigt. Både hinna klä på sig, frukost och en dag hade han till och med borstat tänderna själv! Han måste ju tycka vi är så sega och tråkiga som aldrig vill gå upp... Ändå går han ju och lägger sig mellan 19-20 på kvällarna så han borde ju vilja sova lite längre. Å andra sidan är han ju rätt trött på kvällarna också. Somnar innan vi hunnit läsa klart sagan nästan alltid.

Skönt att han nöjer sig med att vara vaken själv en stund innan han väcker oss. Eller som Pontus tror. Han tycker nog det är skönt och gå upp själv och få leka ifred en stund innan Leah vaknar.

//Sofie

Inga kommentarer: